Kom och köp köp köp köp (ny)konserverad gröt

– Att göra förändringar på ett personligt plan behöver inte ses som att man backar utvecklingen. Det är ett annat sätt att gå fram. Jag åkte på en pilgrimsresa till Jerusalem i somras med endast en ryggsäck och kände sådan trygghet och frihet.

Sa Alliansens miljöminister Anders Carlgren i eftersnacket till SVT:s planeten. Jobbigt för Pophögern som vill att vi ska konsumera oss ur sopberg. Men vem vet om vi köper 100 miljarder I-pods var så kommer vi antagligen till Willy Wonkas fabrik där vi inte behöver bry om ”vädret”, ompalopier är våra slavar och bara 5 andra barn får följa med. Medans pophögern är upptagna med kritisera miljörörelsen tycker deras egna miljöminster ur ett helt annan perspektiv.

Högern pratar kultur

Den unga högern i fjärde-storstadsregionen forsätter att kasta ur sig konstigheter. Nu har turen kommit till berättelsen om vad kultur är och kanske framför allt inte är. Den här bloggposten skulle kunna bli hur lång som helst men jag nöjer mig med att presentera hur några unga extremliberaler ser på kulturbegreppet. Resten är att betrakta som PBL.

Robert Nordman berättar på Erik Svansbos blogg att det finns två grundläggande synsätt när det kommer till kultur:

Det finns två grundläggande syner på vad som är en kultur.

Den ena är att det är ett givet arv som ska bevaras, och som konserverar sig själv när man definierar dess gränser (och för all del bestämmer vilka kulturyttringar som ska få ekonomiskt stöd…).

Den andra är att det är en ständigt föränderlig, dynamisk, företeelse som vid varje enskilt nedslag i historien huvudsakligen har någon form av sammanhängande helhet (att någon enskild del av en subkultur går igen i flera andra, och därmed skapar ett samband). Den utvecklas genom att nya impulser kommer in, förändrar och förändras. Att historien/arvet spelar roll även här utesluts inte, men tyngdpunkten läggs inte där utan på just föränderligheten.

Den senare är den liberala grundhållningen, och den förra är den som konservativa element på båda sidor spektrat intar (däribland sd).

Nordman ger sig in i en diskussion som han uppenbarligen inte vet någonting om. Att ta ett begrepp som kultur, som är ett av de mest svårfångade och mångtydiga som existerar och destillera det till två ”grundläggande syner” är som de flesta förstår ytterst problematiskt. Att dessutom hävda att den ena av dessa – hemmasnickrade definitioner – är ett konservativt synsätt och det andra är liberalt borde få alla som någon gång öppnat en bok i ämnet att skaka på huvudet. När jag påpekade detta för Nordman forsätter han att snurra in sig i ämnet:

Antingen menar man att

1) en kultur är beständig eller så
2) är den föränderlig

När det kombineras med värderingsmässiga och politiska synsätt kommer det skojiga ordet “bör” in i det hela, varpå de två också uttrycks i form av “bör vara så” (beständig eller föränderlig)

Det är den absoluta botten. Frågan om kulturyttingar, och vad som ska inbegripas som just kultur, är vad du verkar syfta på. Och det är ju just det som de som går på första linjen (inklusive sd, marxister [bevarandet av arbetarkulturen och därefter bevarande av det klasslösa samhället], med flera) alltid faller på.

Frågan är vem Norman riktar sin lektion till? Inom den akademiska världen är uppfattningen om kultur som föränderlig självklar – en stor del av denna värld använder dessutom ”marxistiska” perspektiv. Men för Nordman finns inte denna värld i hans värld använder sig Sverigedemokrater och Marxister av ett och samma perspektiv vilket är ett skrattretande påstående.

Men det är inte bara Nordman som vill tala om vad kultur är och inte är, Mathias Sundin, folkpartistiskt borgarråd i Norrköping berättar vad han anser vara svensk kultur:

Några exempel på svensk kultur, enligt mig (att vi har olika åsikter är just den diskussion som behövs):

Litteraturarvet, några ex på det, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Vilhelm Moberg och August Strindberg. Finns massor ytterligare såklart.

Kräftskiva är svensk kultur, Lasse Åbergs filmer är svensk kultur, ärtsoppa och fläsk är svensk kultur, Abba är svensk kultur, Gustaf Fröding är svensk kultur och så vidare.

Vår svenska historia är viktig, med människor som flyttat hit, flyttat härifrån, krig, drottningar och kungar och människor liv i olika tidsperioder. Fria bönder, indelt soldat – allt det är viktigt för att förstå Sverige. Inte minst som infödd svensk.

Den liberala definitionen av vad som är kultur verkar alltså inte inbegripa Mathias Sundin som talar om en svensk kultur. Denna kultur består av kungar, drottningar och infödda svenska författare. Och för att bli en riktig svensk måste man alltså förstå denna kanon. Undra just hur Nordman passar in Sundin i sin lilla kulturbergreppsmodell, blir han marxistisk liberal eller sverigedemokrat?

Jag vet inte alls mycket om svenska kungar och drottningar, jag hatar kräftskivor, spyr av ärtsoppa och förstår inte det fina med Fröding. Men det är klart, jag räknas väl som ”infödd svensk” och klarar mig väl därför undan med blotta förskräckelsen i hetsjakten på den svenska ursjälen.

Till sist: Mathias Sundin sitter i Norrköpings kultur- och fritidsnämd. *ryser*

Lästips till vetgiriga extremliberaler: Terry Eagelton – En essä om kultur

Bensin i blodet

Ett ämne som blivit väldigt populärt inom populärkulturen (no pun) är näringslära. Gåneriviktprogram på tv, ätahamburgaredokumentärer på bio och nya barnböcker om kroppen behandlar alla vad vi ska äta för att må riktigt bra. Frukt och grönt är bra och kebabtallrik och 100-kg godis är dåligt. Det kan tyckas vara en god gärning, att lära människor att äta rätt men jag blir lite förvånad över en liknelse som dyker upp med jämna mellanrum i hälsodiskursen. Om man tar på sig Erich von Dänikens (hans fullständiga namn är faktiskt Erich Anton Paul von Däniken) glasögon så ser man tydligt hur oljeindustrins lobbyister lyckats placera en föreställning om bensin som det naturliga bränslet för bilar i näringsexperternas medvetande.

På Norrländska Socialdemokratens hälsoredaktion Livslust (New Age någon?) kan man läsa följande:

Kolhydrater ger den energi som kroppen behöver, framförallt är det hjärnans enda näring. Det är alltså vår bensin.

Arla berättar under rubriken Människan och maten;

Vi behöver mat för att leva. För att ögon, öron, hjärna, ben och händer, ja, för att allt ska fungera och vara i balans behövs tusentals olika näringsämnen. Och det behövs energi. Bilen går på bensin, hårtorken blir varm av elektricitet och vi får energi från maten.

Aftonbladet i artikeln ”Öka din fettförbränning”:

Kroppen behöver bränsle för att fungera. Bilar går på bensin, vi håller igång på kolhydrater och fett.

Piteå Kommun ställer sig frågan ”Hur vi ska äta för att orka hela dagen?” och besvarar frågan själva så här:

Kroppen är som en bil som behöver bensin för att köra sina mil. Kroppen behöver mat med regelbundna mellanrum för att orka med olika aktiviter.

På den lite läskiga sajten Pigg.nu som är en informationssida för lärare som vill ge sina elever ”grundläggande kunskaper om kroppen och dess olika funktioner – med särskild inriktning på fysisk aktivitet.”. Återfinner vi samma föreställning om bilen som behöver bensin.

Man kan likna kroppens energibehov med bilens behov av bränsle: Ju snabbare bilen kör, desto mer bränsle går det åt. Tar bensinen slut, kan inte bilen köra längre.

På Doktorn.com finner vi en lång utläggning om kroppen, bilar och bensin:

Det enda man kan göra är att omvandla energin. Bensinen i bilen omvandlas till rörelseenergi. Maten man äter omvandlas till, värme, muskelarbete etc. Den energi som inte förbrukas, lagras. När vi i texten beskriver att något kräver eller förbrukar energi, menas alltså att energin omvandlas.

All form av rörelse eller aktivitet kräver energi. Om vi t ex kör bil mellan Stockholm och Göteborg förbrukar vi t ex 50 liter bensin. Detta är ett exakt mått på hur mycket energi vi omsatt för att förflytta bilen den aktuella sträckan.

Och ett sista exempel finner vi på Lev bättre där en krönikör hittar på ett nytt och fyndigt sätt att koppla ihop hälsa och bensin:

Sist men inte minst behöver kroppen rätt energi. Hur många bilägare med nya bilar tankar 98- oktanig bensin idag? Det finns ett stort utbud av livsmedel och jag säger inte att man inte får äta det och det. Men försök välja rätt bränsle till det arbete din kropp utför.

Är det inte uderligt hur vissa föreställningar tycks vandra genom en rad olika diskurser, återberättas och reproduceras tills man inte riktigt kan bestämma sig om Bermuda Triangeln verkligen orsakar skeppsbrott och om bilar verkligen behöver bensin?

Musikpsykopati

Studera mannen på bilden ovan. Han ser ut som en amerikansk demokrat men är långt farligare än så. Nej det är inte Abadon men nästan, mannen på bilden heter Jonathan Wolff och är kompositör. Han har just mottagit ”the Pride of SESAC Award” och är på grund av detta mycket glad. SESAC är en amerikansk upphovsrättsorganisation (PRO) och skulle väl själva beskriva sig som någon som ser till att kompositörer och artister får betalt för sina verk (bla). Om man jämför med de två andra PRO:erna i USA, BMI och ASCAP (SESAC är minst) så skiljer sig SESAC även lite de tar nämligen och behåller en liten del av artistens royalty som sin betalning. (PRO:ernas svenska motsvarighet heter förstås STIM som är avgiftsfri). Men om vi ska återvända till Jonathan Wolff och min argumentation för varför han är farlig och verkligen inte förtjänar ett pris (inte ens en mysko upphovsrättsgraal).

Jonathan Wolff:s är en tv-kompositör och har specialiserat sig på sitcoms typ Will and Grace och Married With Children. Jag kommer inte ens ihåg hur musiken i dessa serier låter men det spelar inte så stor roll eftersom Jonathan Wolffs björntjänst till världen går att härleda till en enda trudelutt, några få noter på hans vita nootpaaapper. Jonathan Wolff är mannen som skapade Seinfeld introt. Att slapp bas sög visste vi sedan innan men oj vad vi skulle hata den efter SVT, Z-TV och TV3:s förbannade Seeeinfeellllltttttmaraton. Som om funkbasen inte var nog fick Jonathan Wolff för sig att vara lite åttiotalseklektisk (Phil Collins någon?) och lägga in en beatbox snare (eller vafan det nu ska vara) i slutet. Detta lilla puff borde göra att den mest inbitna funkfantast sätter groovet i halsen precis innan Kraaameeer gliiider in genom dörren hos Jerry. Man blir mörkrädd så fort nån häver ur sig att de faktiskt tycker att ”Seeeeinfellt lååååten” är ”skiiit skööön” men gott folk, det finns människor till allt.

Här är en rockkille eller rättare sagt Youtube-duude som ”added my own flavour to it”;

http://www.youtube.com/watch?v=wvWasVvaksE

Och på en australiensisk musikaffär (my god) kan man läsa en svinlång intervjuv med Jonathan Wolff, Tintin (typ) som intervjuvar är så uppspelt att:

”As I interviewed him, I realized that he’s a lot more than just a great composer. He’s also a great business person. He had so much good information to share, I decided to turn this in to a two-part interview. Don’t miss part two next month. You can’t find this information in any books I know of! (Ed.)”

I detta journalistiska storverk får vi en inblick i hur en musikpsykopat arbetar, till och med tempot i låten är specialkonstruerat för maximal effekt:

Yeah. And for the pacing, I watched some of his HBO Special and noticed that he has a rhythmic, musical pacing to the way he delivers his monologue. I clocked a tempo for it–about 110, and built the music around him at that tempo. The bass mainly hangs out in a frequency range that doesn’t interfere with his voice, below him–it supports him as a bass does with a melody.

En annan godbit är när Jonathan berättar vad Jerry Seindfeld själv tyckte om musiken när han hörde för fösta gången:

He really liked it a lot. He liked that it was kind of weird. That was the first thing he said about it.

Som populärpsykologisk ”psykopatfetischlektyr” är intervjun perfekt, men det bästa hade varit om den eller Jonathan Wolffs musikaliska gärning aldrig existerat. Han är ju trots allt ett skolboksexempel på varför droger och musik borde vara en obligatorisk kombination. Tyvärr Jonathan vi hör att du alltid lyssnat på mamma och pappa du kan inte lura oss, inte ens med lite slapp funk.

Det finns redan berättelser för dig Johan!

If SVT doesn’t show a series about the benefits of economic growth and technology after this, it is a clear violation of their claims of being objective and impartial. The least I expect is a serious televised debate about these issues straight after the series, where people who are not anti-capitalist environmentalists are also represented.

Så lyder översteprästen Norbergs dom över det andra avsnittet av Planeten. Återigen famlar Norberg efter hjärnspöket objektivitet. Dokumentärfilmer är subjektiva tolkningar av en verklighet. Dokumentärfilmer är inte någon gudagåva genom vilken vi kan se in i den sanna spegelblanka framtiden. Dessutom verkar Norberg totalt fastkörd i tänket att det existerar TVÅ olika perspektiv på samhället, socialism och nyliberalism. Dessa två perspektiv ska enligt Norberg alltså varvas exakt rättvist så att varenda dokumentärfilm totalt saknar dramaturgi och sevärdhet.

Tyvärr Johan, det är ingen förutom du (hoppas hoppas!) som tror att obejktivitet existerar och att den bäst artikuleras genom dokumentärfilm. Däremot så är uppfattningen om dokumentärfilmen som objektiv säkert nästan lika kraftfullt vapen (som du har upptäckt), men att hävda att de två skulle vara samma sak är felaktigt och missledande för oss konsumenter när vi ska genomföra vårt så fria och efterlängtade vaaal. Sen kan du säkert hitta berättelsen om ” benefits of economic growth and technology” i varenda dokumentärfilm/reportage som Vetenskapsmagasinet någonsin gjort, de ääälskar nya vaccin, europeiska rymdsamarbeten, datanördar och Internet. Och om det inte är nog har SVT två andra veeeeteenskaapsprogram som alla berättar samma berättelse. Om det mot all förmodan inte skulle vara nog så kan du titta på Discovery Channel. Där har man MASSOR av häftiga d o k u m e n t ä r e r om oljeplattformar, oljepipelines, oljeriggsarbetare, olja, bensin och snabba bilar (som går på olja?).

The Grand Tour

Grand Tour är den internationella varianten av vad vi i Sverige kallar peregrination eller bildningsresa. Fenomenet var som vanligast under 1500- 1700-talet men förekom ända fram till 1820-talet. Resan företogs ofta som en avslutning eller förlängning av unga adliga mäns utbildning, samtidigt fungerade resan som en typ av övergångs ritual in i societeten. Resan innebar ofta besök vid Europas stora universitet där ynglingarna kunde delta i undervisningen eller bara hänga runt i dåtidens kulturcentran där Paris intog en särställning och var ett nödvändigt stopp i den ofta flera år långa rundresan.

Idag har den här förteelsen övertagits av unga politiskt intresserade grabbar från medelklassen. Men idag är det inte Europas kulturmetropoler som är föremål för bildningsresorna utan det stora landet i väst. Vart fjärde år flyger en kader av förhoppningsfulla män till Washington för att följa, studera, analysera och rapportera från presidentvalen. En del av dessa grabbar får tyvärr inte hänga med Slitz-högern (mer om denna en annan dag) då det verkligen gäller, nämligen då Amerikas Förenta Stater (stön) väljer sin president. Denna del av Pophögern får allt nöja sig med att ”bevaaaka” slutspurten (stön) i det amerikanska ”mellanvalet” till kongress och representanthus. Detta för svenska väljare extremt intressanta val kräver skarpa hjärnor för att avkodas och analyseras på ett objektivt sätt, men Pophögern sparar sin ”intellektuella” elit till presidentvalet.

Det mesta vi oglobaliserade människor får se från Pophögerns Grand Tour är – tyvärr inte nått i stil med Lord Byrons reseskildringar/fantasier – utan Flickralbum (såklart) fyllda med obligatoriska poseringar framför Vita Huset och valfri fallossymbol samt nån bild på en kampanjande amerikan med sånna där ”häftiga” kartongskivor med deras favvokandidats namn på. Den journalistiska välgärningen som ligger inbakad i Pophögerns Grand Tour får vi genom små korta blogginlägg som berättar ointressanta fakta som den som är intresserad kan hitta efter en halv goooogling. Självklart är alltid resans syfte någonting högre och mer nobelt än att genomföra nån slags konceptuell (lajv?) moderatgubbesemester i den typ mest värdelösa staden i världen (Washington D.C.?) men ärligt talat ni borde göra något passande på era liberala Mallis-resor. Jag vet inte vad som är passande för Pophögern men skriv en bok eller nått, eller varför inte ha kul? Jag vet att ni antagligen röööös så där som bara pubbe liberaler kan göra då fröööken berättade att ni skulle besöka riksdagen i gyyyymnasiet. Men att ni frivilligt (”Du är det finaste jag vet…”) efter så här många år och nu när ni tjänar massa kosing, skulle välja samma resmål som någon vuxen(!) karaktär i ”Sjunde Himlen”. Det är för mig oförståeligt och väldigt komiskt. Lol.

Högern finner spridningsmodellen.

I den kritik som ”högern i cyberspace” framför i den digitala miljödiskursen formuleras som ett problem med bias inom vetenskapen. Man tycker att tv-program som ”Planeten” alltför ensidigt låter forskare som ingår i den vänsterkonspiration jag lätt beskrivit här komma till tals. Man tycker till och med att själva vetenskapligheten i många rapporter(avhandlingar är allt för krångliga att läsa tydligen) kan ifrågasättas. Jag ställer mig frågande till om det verkligen går att dra sådana slutsatser av milljödiskursens medialiserade variant och hur kan man ifrågasätta vetenskapligheten utan att gå till källorna?. Det kritiken handlar om, vilket högern inte verkar förstå, är i själva verket hur vetenskap förmedlas. Jag ska försöka ge min syn på detta och kanske hjälpa Pophögern på traven i sin nyfödda(!) media- och vetenskapskritiska medvetenhet (puh!)

Här kommer en snabbkurs i (natur)vetenskapsförmedling:

Om man tänker på universitet eller högskolor är nog utbildning bland det första man tänker på. Någon annan kanske säger forskning, och förhoppningsvis kommer någon också att tänka på vad som brukar kallas “den tredje uppgiften” – att sprida kunskap och därigenom utbilda ”allmänheten”.

Från mitten av 1800-talet och framåt började våra universitet att förändras. Från att endast varit en utbildningsinstitution för ämbetsmän inom kyrkan och stat, till att bli mer och mer forskningsinriktat. Denna nya kursriktning kom ungefär samtidigt som folkbildning var som mest i ropet. Mot slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet hade också populärvetenskapen gjort sitt intåg i Sverige och de populärvetenskapliga tidskrifterna växte upp som svampar i jorden. Det nya mer forskningsinriktade universitet var tvunget att omformulerade sin relation med samhället. Vetenskapen skulle spridas, från universitet till den ivrigt förväntansfulla allmänheten. En allmänhet som törstade efter nya upptäckter. Alla dessa faktorer, populärvetenskapens frammarsch, det “nya” universitet och folkbildningen delade alla inställningen om vetenskapens samhällsförbättrande egenskaper och utgick alla från samma vetenskapsbegrepp. Denna syn på vetenskapen vittnar också om en tilltagande specialisering där “vem som helst” inte längre kan förstå vad som försiggår på universiteten. Man behövde en tolk, någon som kunde översätta det som forskningen presenterade som resultat och slutsatser.

Detta kallar till exempel Anders Ekström för populariseringens klassiska fråga. Utifrån den gemensamma synsättet på vetenskap som “civiliserande” blev modellen för denna spridning – spridningsmodellen -  hierarkisk , med en syn på kommunikation som linjär – från oss till er. Den linjära spridningsmodellen  har tydliga gränser mellan sina olika aktörer. Dessa gränser kan ses som de väggar som skiljer vetenskapsmannen i sitt laboratorium från omvärlden. En föreställningen om en forskning skiljd från den sociala kontexten ur vilken den är skapad och vilken den också hjälper till att skapa. Det här slutna laboratoriet är neutralt och universellt, det har en inomvetenskaplig samsyn.

Det är ungefär här som kritiken mot denna spridningsmodell borde ta sikte. Den linjära spridningsmodellen kan inte beskriva hur vetenskapskommunikation går till idag. Idag har vi en marknadsinriktad forskning som tävlar om anslag. Forskarens roll har förändrats från en man i en vit rock till att bli en entreprenör som måste vara skicklig på att “sälja” sin forskning. Det har också kommit andra aktörer på denna marknad som också använder sig av vetenskapskommunikation som medel, företag, marknadsförare och lobbyister kan också använda sig av en kommunikation som förut endast var förunnat forskare. Media, som setts som förmedlarna och därigenom gets en alltför passiv och neutral roll färgar alltid informationen inte bara på grund av mediets form och nyhetsvärderingen – i vilken vetenskap ges i media idag utan självklart också på grund av ideologiska övertygelser.
Publiken, den passiva mottagaren av de civiliserande upplysningarna från forskarsamhället har blivit publiker som spelar en aktiv roll och som faktiskt deltar i kunskapsproduktionen, vetenskapen har därför blivit tvungna att aktivt försöka  få dessa grupper att bli en del i den hegemoniska vetenskapssynen.

Det här förhållandet mellan publiker, institutioner och media (makt) är nödvändigt att åtminstone reflektera över om man tror sig syssla med vetenskapskritik.

Strutsmetodik

En av Sveriges Televisions storsatsningar i höst är dokumentärserien Planeten. Inför den pampiga premiären satt seriens researchansvarige i en studio och pratade om produktionen. Han kunde inte beskriva serien mer än att det var någonting vi aldrig sett förut, ett helt nytt grepp. Nu var det ju inte riktigt så, klippningen och dramaturgin var väldigt lik den som produktionsbolaget Atmo med Erik Gandini i spetsen tidigare använt sig av i dokumentärfilmen Surplus. Jag tyckte trots detta att det verkar vara en mycket sevärd dokumentärserie.

Den svenska nyliberlismens toyboy, vagabonden Johan Norberg var en av de som skyndade sig att konstatera att första delen av Planeten var patetisk och oseriös. På sin marknadsplats i cyberrymden konstaterar Norberg förvånat att Planeten hävdar att naturfilmer minsann inte är objektiva skildringar filmade djupt in i den mörkaste djungeln. Det här är ju förstås ingen nyhet, på Animal Planet får vi som tittare mellan programmen veta hur det går till att göra naturfilmer. I en av dessa ”reklamfilmer” beskrivs hur en grupp naturfilmare fött upp svanar och präglat dessa vid filmteamet. När sedan svanarna vuxit upp, kan filmarna följa dem på mycket nära håll och få ”amazing shots” på flygande svanar. Här är naturfilmen en ingenjörskonst och man gör allt för att filma beteenden som aldrig tidigare fångats på film. Även andra föreställningar som borde göra Norberg förvånad reproduceras i naturfilm. Den svenska forskaren Hillevi Ganetz har studerat naturfilmer och säger följande i en intervju i DN:

- Visst är det en verklig natur som syns på alla bilder, men olika scener klipps ihop för att passa ett västerländskt sätt att betrakta djuren och deras liv. Nästan alltid handlar det om vår kulturs syn på sexualitet och genus som tittarna utan att tänka på det får ta del av.

Så inte ens naturfilmer faller inom ramen för det objektiva berättandet som Norberg någonstans suktar efter i sin kritik av Planeten. Men Norberg har mer än så att anmärka på. Han har nämligen fått för sig att man i Planten hävdade att våra kroppar fylls med miljögifter. Detta stämmer nog i en viss utsträckning, men det som sas i Planeten var att det var deras kroppar som fylldes med gift. Iniut befolkningen på Grönland var de som hade de högsta uppmätta värdena av s.k. e-gifter. Giftiga substanser från elektroniskt skrot som vi i Europa exporterar till bl.a. Indien och Kongo. Vidare ger sig Norberg på vad han menar var ”[o]ne of few hard facts” nämligen att storleken på glaciärer minskat drastiskt. Norberg menar att glaciärerna under 1900-talet var onaturligt stora och att använda sig av foton från denna tid blir alltså missvisande. Jag vet inte om Norberg under sina resor i ”Orienten” träffat någon vis siare som gett honom kunskapen om den naturliga storleken på en glaciär men jag betvivlar trots detta att någon sån existerar.

Att Johan Norberg väljer att kritisera just det här programet på SVT har förstås sin förklaring i att miljödiskursen återigen fått stort utrymme i media. Det är många aktörer som kämpar om de olika definitioner som står spel. Vissa går längre än andra och tycker sig se en global vänsterkonspiration, Erik Svansbo skriver;

Jag tycker att man alltid ska vara kritisk till forskning. Och vänsterinfluenser. När dessa två paras som ofta händer med miljöfaror drar jag öronen åt mig.

Och Mathias Sundin går på samma linje:

Miljörörelsen bygger på samma grund som vänsterrörelsen, det är den nya anti-globaliseringsrörelsen (eller ny och ny, men iaf). Man vill begränsa, vi ska stanna upp, byta livsstil, all denna materialism funkar inte, all tillväxt är inte bra osv. Transporter är dåligt för miljön, frihandel skapar transporter, stoppa frihandeln osv. Förenklat, men ändock.

Till och med folkvalda politiker på högerkanten vägrar likt sina gelikar i riksdag och regering att komma med några som helst förslag på hur man ska komma tillrätta med – om inte vänsterns fantasifoster växthuseffekten – så åtminstone skövlingen av regnskog, utfiskningen av världshaven och utrotningen av djurarter. Iställer försöker man leda i bevis existensen av en global vänsterkonspiration med en agenda som går ut på att skrämma folk att – Gud förbjude – konsumera mindre.

Den här vänsterkonspirationen är ett hjärnspöke som skapats för att slippa ta till sig forskning. Istället hävdar man att forskningen i sig skulle vara vänstervriden. Bakom det här argumentet ligger ett kunskapsförakt som inte är av denna värld. Det här kunskapsföraktet är särskilt tydligt i frågor som rör miljön eftersom den forskning som ligger till grund för t.ex påvisandet av den accelerarande växhuseffekten är så invecklad att det krävs ganska mycket sakkunskap för att ens börja kritisera den. Men kunskapsföraktet är närvarande i hela den borgerliga politiken där man konsekvent bortser ifrån forskning som går stick i stäv med den egna uppfattningen. Det är också en av förklaringarna till varför Allianzen och Nya Moderaterna i synnerhet har skördat så stora framgångar i valet. Något som Åsa Linderborg påpekat i Aftonbladet:

Den svenska arbetslösheten är visserligen alldeles för hög för att vara en välfärdsstat som vill ha alla i arbete, men i jämförelse med nästan samtliga EU-länder vet vi att den är låg. Forskare har visat att det omtalade ”fusket” knappt existerar. Kriminologer vet att ”hårdare tag” inte leder till minskad brottslighet, precis som pedagoger vet att ”hårdare tag” i skolan inte leder till höjda kunskapsnivåer. Sociologerna har visat att svenskarna gärna betalar mer i skatt om de vet att pengarna går till den generella välfärden. Och alla internationella jämförelser visar, tvärtemot vad moderaterna hävdar, att ökade klassklyftor inte leder till allmän välfärd.

Och nu kan vi alltså lägga miljöproblemen till listan över kunskap som inte räknas.

Allt det här kan te sig som en lustig paradox eftersom skolan är ju någonting som i synnerhet Folkpartiet utmålat som en hjärtefråga. Och i Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring kan man läsa att:

Genom att sätta kunskap i centrum och satsa på kvalitet skall resultaten i den svenska skolan förbättras. Sverige skall stå starkt som forskningsnation.

Det är dags att i alla situationer börja påvisa borgerlighetens förakt mot kunskap producerad på våra universitet. Det sista vi behöver när temperaturen sakta börjar närma sig kokpunkten är högerns sunda förnuft och införandet av obligatorisk strutsmetodik så fort en fara lurar runt hörnet.

Popsnören

För några år sen publicerade Erik Zsiga den uppmärksammade boken Popvänstern. Zzzsiga hade tröttnat på att hans musiksmak inte gick att förena med höga tankar om fritt kapital och den starkes rätt över den svage. Denna svårighet att förena ideal med praktik blev till bokens tes och han sprutade exempel på dubbelmoral i ansiktet på de liberala grabbar som knäböjer framför Timbros krypta i hopp om att få smaka mammons visdom. Popvänster blev ett nytt skällsord bland ungmoderater som i åratal tjatat om vänsterns oförmåga att ta av sig Nike-dojorna och joina ”utanförskapet”.

Nu har det som sagt gått ett tag och grabbarna har för länge sen slickat i sig de sista dropparna av Zsigas journalistiska säd. För att hålla lågan brinnande har epitetet pophöger dykt upp som en tillbakatagning av ett begrepp skräddarsytt för medelklassens barn. Det hela kan kännas lite bakvänt, som om KKK plötsligt skulle ta tillbaka det redan tillbakatagna ”nigger”. För Natalia Kazmierska är pophöger ”lika med att ta en dusch, sätta på sig golfshorts och känna sig liberal” och kärnan i Zsigas resonemang, att säga en sak och göra en annan, är som bortblåst i muffarnas återanvändning av prefixet Pop, eller?

I min hemstad Norrköping har den märklige folkpartisten Erik Svansbo bytt inriktning i sin strävan mot frihet – från jämställdhet till nyliberalism och pophöger. Svansbo drev innan valet Jämställdhetsbloggen där han vädrade sitt politiska uppvaknade. Ämnet som Svansbo brann för var typ liberalfeminism och lågan tändes när han mycket förvånat upptäckte att han inte var välkommen i en feministisk förening för kvinnliga studenter på Linköpings Universitet. Sagt och gjort så skapade Svansbo ”Manliga klubben” ett nätverk för män som ville diskutera med Erik. På Linköpings Universitets hemsida kan man läsa följande om Svansbos herrklubb;

Det är viktigt att påpeka att det inte bara är kvinnor som intresserar sig för jämställdlhetsfrågor. På Linköpings universitet finns nätverket Manliga klubben, som är ett bra exempel på att det finns män som bryr sig.

Manliga Klubben ska alltså tolkas som en knäpp på näsan till kvinnor som väljer att organsiera sig utan mäns inblandning. Knäppen skulle komma att förvandlas till en bokstavlig bitchslap då Svansbo 2004 stolt mottog ”Linköpings universitets jämställdhetspris till student” ett pris som än idag inte tillfallit just den förening som Erik inte var välkommen i.

Svansbo hade nu fått luft under sina duvblå vingar och med en riksdagsplats i siktet blev hans fokusering på just typ jämställdhet allt mer framträdande. Han förespråkade på sin blogg fri prostitution – allt för de stackars kvinnorna på samhällets botten – och hamnade omgående i blåsväder. I en artikel i Folkbladet blev han tvungen att erkänna att han ”[...]varit en blåögd dåre” och han ångrade att han inte ”[...]redan från början hade varit mer ödmjuk”. Några dagar innan tidningslöpen hade Svansbo blivit utbuad på en manifestation för kvinnofrid. En annan ung folkpartist i Norrköping Mathias Sundin skyndade sig till undsättning och bakom sin blogg konstaterade han att det var samma feministiska förening som förvägrat Svansbo medlemskap som stod för buandet. ”Vidrigt” kallade Sundin deras beteende men tvingades också backa från sina bloggspyor då beskyllningen visade sig vara osann. Trots uppförsbackar närmade sig valet med stormsteg. Svansbo profilerade sig som räddningen för de män som ville hävda att de var för jämställdhet MEN inte var beredda att avstå pseudonaturliga privilegier såsom rätten att köpa kvinnors kroppar. Valet kom och Svansbos dröm om en riksdagsplats blev med 240 kryss endast till en ”andra ersättare”.

Det är här kanske här Svansbo upptäcker pophöger-begreppet och styrkan i det vänstern enligt Zsiga gör sig skyldig till.

• Idag är Jämställhetsbloggen nedlagd och den nya Pophöger bloggen tar sjumilakliv till höger.
• Idag är den ”vidriga” praktiken att bua på manifestationer något som båda herrarna Sundin och Svansbo ägnar sig åt.
• Idag är det andra folkpartistiska män som skyndar till undsättning.
• Idag är det återigen dags att vara ”en blåögd dåre” och förespråka en nedläggning av a-kassan.

Och i slutet av popsnöret finner vi Svansbo återigen på knä framför Erik Zsiga men nu handlar det om att fördömma ”vänstervåld” och samtidigt skänka pengar till Israels armé.

Det finns tydligen en enorm dragningskraft i att säga en sak och göra en annan.