Musikpsykopati

Studera mannen på bilden ovan. Han ser ut som en amerikansk demokrat men är långt farligare än så. Nej det är inte Abadon men nästan, mannen på bilden heter Jonathan Wolff och är kompositör. Han har just mottagit “the Pride of SESAC Award” och är på grund av detta mycket glad. SESAC är en amerikansk upphovsrättsorganisation (PRO) och skulle väl själva beskriva sig som någon som ser till att kompositörer och artister får betalt för sina verk (bla). Om man jämför med de två andra PRO:erna i USA, BMI och ASCAP (SESAC är minst) så skiljer sig SESAC även lite de tar nämligen och behåller en liten del av artistens royalty som sin betalning. (PRO:ernas svenska motsvarighet heter förstås STIM som är avgiftsfri). Men om vi ska återvända till Jonathan Wolff och min argumentation för varför han är farlig och verkligen inte förtjänar ett pris (inte ens en mysko upphovsrättsgraal).

Jonathan Wolff:s är en tv-kompositör och har specialiserat sig på sitcoms typ Will and Grace och Married With Children. Jag kommer inte ens ihåg hur musiken i dessa serier låter men det spelar inte så stor roll eftersom Jonathan Wolffs björntjänst till världen går att härleda till en enda trudelutt, några få noter på hans vita nootpaaapper. Jonathan Wolff är mannen som skapade Seinfeld introt. Att slapp bas sög visste vi sedan innan men oj vad vi skulle hata den efter SVT, Z-TV och TV3:s förbannade Seeeinfeellllltttttmaraton. Som om funkbasen inte var nog fick Jonathan Wolff för sig att vara lite åttiotalseklektisk (Phil Collins någon?) och lägga in en beatbox snare (eller vafan det nu ska vara) i slutet. Detta lilla puff borde göra att den mest inbitna funkfantast sätter groovet i halsen precis innan Kraaameeer gliiider in genom dörren hos Jerry. Man blir mörkrädd så fort nån häver ur sig att de faktiskt tycker att “Seeeeinfellt lååååten” är “skiiit skööön” men gott folk, det finns människor till allt.

Här är en rockkille eller rättare sagt Youtube-duude som “added my own flavour to it”;

http://www.youtube.com/watch?v=wvWasVvaksE

Och på en australiensisk musikaffär (my god) kan man läsa en svinlång intervjuv med Jonathan Wolff, Tintin (typ) som intervjuvar är så uppspelt att:

“As I interviewed him, I realized that he’s a lot more than just a great composer. He’s also a great business person. He had so much good information to share, I decided to turn this in to a two-part interview. Don’t miss part two next month. You can’t find this information in any books I know of! (Ed.)”

I detta journalistiska storverk får vi en inblick i hur en musikpsykopat arbetar, till och med tempot i låten är specialkonstruerat för maximal effekt:

Yeah. And for the pacing, I watched some of his HBO Special and noticed that he has a rhythmic, musical pacing to the way he delivers his monologue. I clocked a tempo for it–about 110, and built the music around him at that tempo. The bass mainly hangs out in a frequency range that doesn’t interfere with his voice, below him–it supports him as a bass does with a melody.

En annan godbit är när Jonathan berättar vad Jerry Seindfeld själv tyckte om musiken när han hörde för fösta gången:

He really liked it a lot. He liked that it was kind of weird. That was the first thing he said about it.

Som populärpsykologisk “psykopatfetischlektyr” är intervjun perfekt, men det bästa hade varit om den eller Jonathan Wolffs musikaliska gärning aldrig existerat. Han är ju trots allt ett skolboksexempel på varför droger och musik borde vara en obligatorisk kombination. Tyvärr Jonathan vi hör att du alltid lyssnat på mamma och pappa du kan inte lura oss, inte ens med lite slapp funk.