Den unga högern i fjärde-storstadsregionen forsätter att kasta ur sig konstigheter. Nu har turen kommit till berättelsen om vad kultur är och kanske framför allt inte är. Den här bloggposten skulle kunna bli hur lång som helst men jag nöjer mig med att presentera hur några unga extremliberaler ser på kulturbegreppet. Resten är att betrakta som PBL.
Robert Nordman berättar på Erik Svansbos blogg att det finns två grundläggande synsätt när det kommer till kultur:
Det finns två grundläggande syner på vad som är en kultur.
Den ena är att det är ett givet arv som ska bevaras, och som konserverar sig själv när man definierar dess gränser (och för all del bestämmer vilka kulturyttringar som ska få ekonomiskt stöd…).
Den andra är att det är en ständigt föränderlig, dynamisk, företeelse som vid varje enskilt nedslag i historien huvudsakligen har någon form av sammanhängande helhet (att någon enskild del av en subkultur går igen i flera andra, och därmed skapar ett samband). Den utvecklas genom att nya impulser kommer in, förändrar och förändras. Att historien/arvet spelar roll även här utesluts inte, men tyngdpunkten läggs inte där utan på just föränderligheten.
Den senare är den liberala grundhållningen, och den förra är den som konservativa element på båda sidor spektrat intar (däribland sd).
Nordman ger sig in i en diskussion som han uppenbarligen inte vet någonting om. Att ta ett begrepp som kultur, som är ett av de mest svårfångade och mångtydiga som existerar och destillera det till två “grundläggande syner” är som de flesta förstår ytterst problematiskt. Att dessutom hävda att den ena av dessa – hemmasnickrade definitioner – är ett konservativt synsätt och det andra är liberalt borde få alla som någon gång öppnat en bok i ämnet att skaka på huvudet. När jag påpekade detta för Nordman forsätter han att snurra in sig i ämnet:
Antingen menar man att
1) en kultur är beständig eller så
2) är den föränderlig
När det kombineras med värderingsmässiga och politiska synsätt kommer det skojiga ordet “bör” in i det hela, varpå de två också uttrycks i form av “bör vara så” (beständig eller föränderlig)
Det är den absoluta botten. Frågan om kulturyttingar, och vad som ska inbegripas som just kultur, är vad du verkar syfta på. Och det är ju just det som de som går på första linjen (inklusive sd, marxister [bevarandet av arbetarkulturen och därefter bevarande av det klasslösa samhället], med flera) alltid faller på.
Frågan är vem Norman riktar sin lektion till? Inom den akademiska världen är uppfattningen om kultur som föränderlig självklar – en stor del av denna värld använder dessutom “marxistiska” perspektiv. Men för Nordman finns inte denna värld i hans värld använder sig Sverigedemokrater och Marxister av ett och samma perspektiv vilket är ett skrattretande påstående.
Men det är inte bara Nordman som vill tala om vad kultur är och inte är, Mathias Sundin, folkpartistiskt borgarråd i Norrköping berättar vad han anser vara svensk kultur:
Några exempel på svensk kultur, enligt mig (att vi har olika åsikter är just den diskussion som behövs):
Litteraturarvet, några ex på det, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Vilhelm Moberg och August Strindberg. Finns massor ytterligare såklart.
Kräftskiva är svensk kultur, Lasse Åbergs filmer är svensk kultur, ärtsoppa och fläsk är svensk kultur, Abba är svensk kultur, Gustaf Fröding är svensk kultur och så vidare.
Vår svenska historia är viktig, med människor som flyttat hit, flyttat härifrån, krig, drottningar och kungar och människor liv i olika tidsperioder. Fria bönder, indelt soldat – allt det är viktigt för att förstå Sverige. Inte minst som infödd svensk.
Den liberala definitionen av vad som är kultur verkar alltså inte inbegripa Mathias Sundin som talar om en svensk kultur. Denna kultur består av kungar, drottningar och infödda svenska författare. Och för att bli en riktig svensk måste man alltså förstå denna kanon. Undra just hur Nordman passar in Sundin i sin lilla kulturbergreppsmodell, blir han marxistisk liberal eller sverigedemokrat?
Jag vet inte alls mycket om svenska kungar och drottningar, jag hatar kräftskivor, spyr av ärtsoppa och förstår inte det fina med Fröding. Men det är klart, jag räknas väl som “infödd svensk” och klarar mig väl därför undan med blotta förskräckelsen i hetsjakten på den svenska ursjälen.
Till sist: Mathias Sundin sitter i Norrköpings kultur- och fritidsnämd. *ryser*
Lästips till vetgiriga extremliberaler: Terry Eagelton – En essä om kultur
november 28, 2006 kl. 9:31 e m
Skojig misstolkning.
1) Du klipper bort min notering om “extrem förenkling anpassad till bloggpost” (eller vad jag nu skrev). Varsågod och lägg in tradering med mera.
2) Ja, inom den akademiska världen ser man kultur som föränderlig. Jag vore jätteglad om fler personer hade den inblicken, för då skulle den aktuella politiska yttringen upplösa sig själv
3) Du använder här ordet “perspektiv”, när jag i detta sammanhang pratar om grundläggande synsätt så som de tar sig uttryck i politik
4) Konservativa (national- eller whatever) och marxister har ett gemensamt mål: Att skapa en viss form av enhet. De enheterna i sig är däremot så vitt skilda de kan bli (den ena en enhet baserad på ras/nationalitet, den andra på klass för att därefter upplösas)
5) Mathias faller väl in i “Att historien/arvet spelar roll även här utesluts inte”
november 28, 2006 kl. 9:54 e m
(bah, var under tidspress)
Så, alltså, är det tyvärr så att när man pratar kultur i sammanhang som dessa så är så att säga en “normaluppfattning” av vad kultur är som menas. Och jag tror inte att du missat problematiken med att bland annat politiska beslut tenderar att konservera vad som ska anses som kultur, vilket i sin tur får “folk på gatan” att begränsa sina svar väldigt mycket om de får frågan “Vad är kultur för dig?”
Sista tillägget:
I Sverigedemokraternas fall är det i hög grad idealbilden av hur svensk kultur “var” på mitten av 1900-talet som menas. Ganska lutheranskt, folkhemskt, Hylands hörnaskt, osv.
…och så finns det ju de som på vänstersidan experimenterat med att ersätta en kultur som uppfattades som konstant med en som var konstruerad…
Så gissa nu varför liberaler tenderar att säga att kulturpolitik egentligen är omöjlig i längden?
november 28, 2006 kl. 10:19 e m
Jo men det är ju precis förenklingar/förvanskningar av kulturbegreppet som är farliga även om de artikuleras i bloggosfären. Sen snurrar du fortfarande runt i ett estetiskt kulturbegrepp. Du glömmer till exempel att man i politiken ofta använder kultur som en referens till hur människor lever. Mäns våld mot kvinnor är också svensk kultur men kopplas mycket hellre till en “muslimsk kultur”.
Jag undrar fortfarande hur du ställer dig till Mathias Sundins förklaring av “svensk kultur”. Tycker du att den typen av “konstanter” är bra?
november 28, 2006 kl. 11:21 e m
Erkänns: Mitt exempel kom från estetiken, om du så vill. Vill nog mena att “folkhemskheten” rör sig inom det sociala. Alldeles oavsett så gäller ju frågan om konserverande av fenomen även den sociala kulturen; det är ju hela poängen med en del sorters analyser.
Men jag ska villigt erkänna att jag ogillar att, utanför den akademiska arenan, prata om social kultur som just kultur – för begreppet har kidnappats och den nya tolkningen (förförståelsen) har satt sig så hårt i det offentliga rummet under ett par decennier. I en verbal debatt öga mot öga kan jag ta det, för då kan man snabbt och enkelt ta tag i det, men inte i skriftlig form.
Mathias radar upp ett par kulturyttringar och till att det finns en historia som påverkat hur saker och ting ser ut idag. Att lista upp kulturyttringar tror jag att du också skulle kunna göra ganska snabbt och enkelt, och jag har svårt att se att du skulle säga emot att historien påverkat.
På samma sätt räknar jag med att du utan protester sväljer att “anpassa sig till det svenska samhället” innebär att följa de lagar som gäller (frågan om rättmätigt civilt motstånd lämnas därhän just nu) samt huvudsakliga delar av själva grundvärderingarna som uttrycks i frågor om friheterna, rättigheterna och skyldigheterna.
Människor kommer naturligtvis bryta mot det ovanstående, både lagar och normer, alldeles oavsett var de kommer ifrån, men det lämnar jag också till när jag någon gång tar en debatt med någon från (sd) eller ännu längre nere i mörkret.
november 28, 2006 kl. 11:54 e m
Och till sist:
http://nordman.blogspot.com/2006/11/kulturbegreppet.html
november 29, 2006 kl. 10:41 e m
Jo men att göra en kanon, att rada upp vad som är svenskt är ju just det som är det problematiska. Varför tycker jag det? Jo, därför den listan måste alltid bli oändligt lång, om den inte blir det så säger ju urvalet en hel del. Du kommer vi in i frågan om fin- respektive fulkultur även om vi kanske upplevt en liten avdifferensiering är den frågan ständigt aktuell. I Mathias Sundins exempel är det ju i princip endast “infödda svenskar” som ingår. Lasse Åbergs filmer är svenska men han osynliggör t.ex Josef Fares vars film Kopps är en av de största filmexporterna i modern tid. Varför är det så viktigt att _ständigt_ göra en uppdelning baserat på ett geografiskt område? Det är ju just i försök att definiera en “positiv” kanon som osynliggörandet sker, det är ju här strukturer reproduceras, det är ju här common sense definieras, det är här normen blir osynlig.
Hmm jag kanske har missförstått nått men, du vill att jag ska definiera när jag tycker att man är svensk? Det är man när man innehar svenskt medborgarskap. Det tycker jag iofs är ganska sjukt, att ansöka om att få bli kategoriserad som en konstruktion liksom. Bryta lagar är isfåll svensk kultur och bidrar med lika mycktet meningsskapande och “kultur” som att alltid följa lagen. Vad frihet är, vad rättigheter/skyldigheter “innehåller” kan ju betraktas som nodalpunkter i diskurs och vem som ska få definiera detta råder det alltid strid om, det är ju våran diskussion här ett exempel på, trots att vi båda – som Mathias Sundin uttrycker det – kanske är “infödda svenskar”. Det är alltså en dålig om inte omöjlig måttstock på om man är en “svensk” eller inte. Om man bryter mot lagen är man lagbrytare (kanske), om man bryter/ifrågasätter (mot) normer gör man ju en av de absolut viktigaste uppgifterna som finns! Det tror jag du också tycker och det är tycker jag att (social) liberalismen också ska ha cred för. Det är därför jag starkt ogillar Folkpartiets högersväng.
Och för att avsluta vill jag passa på och fråga vad du “tycker om alliansen” och om du tycker att starkt inflytande av moderat/kristdemokratisk politik framför allt men även Alliansen i stort i förlängningen kan “skada” Folkpartiet?
november 30, 2006 kl. 6:31 f m
Jag återkommer när jag har mer tid, men kände ändå att jag ville kommentera det sista först (plus nämna att jag kommenterat KSM borta hos mig).
Undertecknad tillhör de som gillar tanken på att de partier som idag ingår i Alliansen i slutänden ska bli två partier: Ett brett liberalt parti (med utrymme för bland annat både väldigt socialliberala och väldigt marknadsliberala), och ett brett konservativt parti (med utrymme för bland annat både socialkonservativa och värdekonservativa).
I det läget hade nämligen ett liberalt parti haft ungefär 20 % av rösterna i det senaste valet – om vi räknar folkpartiet, huvuddelen av centerpartiet samt de mest liberala i moderaterna som ett parti.
I ett sådant scenario är risken för negativa följder långt mindre.
Självklart finns det risker i samarbetet i Alliansen! Den risken motsvarar bland annat den risk (mp) löpte under senaste perioden. Konsekvenserna av ett tight samarbete är ju svåra att förutspå; att det skulle skada ena sidan för att de får backa mycket, eller att det skulle stärka densamma att de fått backa (genom att de då får starkt argument för varför de behöver få mer stöd i nästa val) är – om man jämför internationellt – ungefär lika sannolikt.
januari 11, 2007 kl. 10:01 f m
Är det inte typiskt svenskt är sucka högljutt när man måste läsa Hjalmar Söderberg och Carl Jonas Love Almqvist i skolorna? Tycka det är värdelöst att gå på teater när man kan sitta i centralhallen och lira poker och titta på varelser av det andra könet???
Idag är det nog ganska osvenskt att inte kalla sig vegan, hip-hoppare eller annat epitet…
Jag anser att vi blivit pådyvlade den “svenska” kulturen och att ingen känner sig mer svensk om man läser Boye… dock kan man vara intresserad av det och tycka det är lysande… men det är en annan sak. Fast jag är nog inte obejktiv eftersom jag är 1/8 same…